En drömmare med öppna ögon

Alla går vi runt med skiftande rädslor, för än det ena och än det andra. Vissa är små, andra stora. Inte sällan begränsar de oss och gör oss mindre än vad vi i själva verket skulle kunna vara. Då har rädslorna tagit makten över oss.  I den förunderligt vackra boken  I det sista regnet,  till bredden fylld med livsvisdom, pekar den indiska författaren Janesh Vaidya på en väg ut ur detta. De flesta rädslor är illusioner. Börjar man fly från rädslan jagar den alltid efter, och till slut blir man dess slav. Det man måste göra är att sluta springa, vända sig om och se rädslan i vitögat. Bakom varje rädsla döljer sig en sanning. Finner man den sanningen kan man upptäcka de illusioner som är roten till rädslan.

I boken Tyst hav ger Isabella Lövin en mycket kärnfull introduktion av den nya disciplinen ekopsykologi, som tillsammans med ämnen som Deep Ecology, ekofeminism och socialekologi, är grenar på det ekofilosofiska träd som en gång planterades av normännen Sigmund Kvalöy, Johan Galtung och Arne Naess. Citatet är publicerat med tillstånd av författaren. Den amerikanska historiepofessorn Theodore Roszaks bok The voice of the earth ger ett mycket intressant perspektiv på vår arts, homo sapiens, grundläggande känsla av vantrivsel i kulturen. Roszak är grundaren av en helt ny psykologisk teori som han kallar ekopsykologi, och som i korthet går ut på att den ökande psykiska ohälsan i det moderna samhället hänger helt och hållet samman med att vi avlägsnat oss från våra biologiska, mentala och naturliga rötter, vår samhörighet med naturen, den natur som vi själva faktiskt är en del av. Roszac spårar den mentala omsvängningen som möjliggjorde rovdriften av naturen till upplysningen och na

Med jämna mellanrum känner jag ett trängande behov av att få uppleva min kosmiska tillhörighet. Då cyklar jag i mörkret ner till en vacker plats i närheten, till ett fågeltorn i Nolhagaviken, vid Mjörn. Jag lägger mig på rygg högst upp och känner vindddraget av alla fladdermöss som flyger i cirklar och åttor tätt ovanför mitt huvud. Från vattnet hör jag hur gässen håller serenad medan jag tittar rakt in i evigheten. Jag förlorar mig i planeter, stjärnor och solsystem. Jag får kontakt med något som är något större än mig själv och mänskligheten men som ändå är en del av mig. Vi är alla stjärnstoff och detta stoff utgör materialet i olika organismer som föds, lever och dör. Vi bär alla i våra kroppar materia som har ingått och kommer att ingå i olika existensformer. Vi är alla i den meningen odödliga. Partiklarna som tillhör vår kropp är en del av livets stora kretslopp som både föregår och överlever oss. Vi går från den ena livsformen till den andra. Det är en vacker tanke, tycker jag

För att till fullo förstå förtrycket av människor, behöver vi också förstå förtrycket av naturen . Val Plumwood Den australienska ekofeminsten Val Plumwood gör en i mitt tycke en inressant maktanalys där hon ser en parallellitet mellan mannens dominans över kvinnan och människans dominans över naturen.  Här är en kort sammanfatting ur Val Plumwoods kapitel  Androcentrism and Anthropocentrism  i antologin  Ecofeminism - Woman, Culture, Nature , red Karen J Warren(1997) Kännetecken på androcentriskt perspektiv(mannen som norm) 1.  Grundläggande uteslutning  genom att de Andra ses som både underlägsna och radikalt annorlunda 2.  Homogenisering , "likgörande", där den Andra framställs som stereotyp och utbytbar 3.  Förnekelse , där den Andra placeras i bakgrunden och presenteras som oväsentlig 4.  Införlivande . Den andra definieras i förhållande till det Första, som avvikande 5.  Instrumentalism . Den Andres självständiga bidrag nedvärderas eller förnekas Kännetecken

Så här års, när ljuset, värmen, ljuden och dofterna återvänder, lämnar  vi gärna hus och hem för att njuta av blommor och blader ute i naturen. Många upplever att de kommer hem i en djupare existensiell mening. Min vän Jennie Hallquist har uttryckt detta i en så målande bild: Jag känner mig hemma i naturen.   Det är som att komma hem till en familj  som vet allt om dig,  men välkomnar dig ändå med öppna armar  och fyller dig med känslan  att du kan vara dig själv fullt ut. Jag tänker på ordet nåd, på det villkorslösa accepterandet av oss som personer, med alla våra förtjänster, med alla våra fel och brister. Likt sanna vänner träder naturen och dess organismer oss till mötes. De finns alltid där vid vår sida, vad som än händer i livet. I detta ligger en stor förtröstan.

Från många håll kritiseras begreppet bruttnationalinkomst för att endast ta hänsyn till ekonomi. I Bhutan har man istället tagit fram ett buddhistiskt mått på välfärd, nämligen bruttonationallycka, där livskvalitet istället för materiella tillgångar räknas.  Begreppet bruttonationallycka fungerar på samma sätt som den svenska visionen om folkhemmet gjort genom Sveriges utveckling under en stor del av 1900-talet, men Bhutan tar det hela ett steg längre. Bruttonationallyckan ligger till grund för hela Bhutans planeringsprocess.  Alla utvecklingsprojekt måste gå igenom en kvalitetssäkringsprocess,  som baseras på följande fyra grundpelare inom bruttonationallyckan: 1) hållbar utveckling 2) bevarande och utvecklande av kulturella värden 3) bevarande av den biologiska mångfalden och naturen 4) god styrning av landet Här kan ni läsa mer.

Den störste fanatikern är den störste tvivlaren. Han vet det inte. Han är en pakt mellan två där den ene skall vara synlig  till hundra  procent  och den  andre osynlig. Vad jag avskyr uttrycket ”till hundra procent”!                                 Tomas Tranströmer Uttrycket hundra procent kan vara förrädiskt. För mig är ingenting så säkert. Då är det bättre att säga att saker och ting tyder på det och det...inte ens naturlagarna är beständiga. Kanske finns det inga absoluta svar, kanske måste vi nöja oss med de preliminära, som bär oss framåt ett slag innan nya svar dyker upp i horisonten, som bättre harmonierar med den mentala plats där vi råkar befinna oss. Fanatism och fundamentalism skrämmer mig mycket. Inget är svart eller vitt, ingen är antingen det ena eller andra, utan nyanserna däremellan är oändliga. Jag vill tro att botemedlet mot att hamna i oresonlighet är att se på sig själv utifrån, att skratta åt sig själv emellanåt, att ständigt ompröva sina ståndpunkte