I Sverige fanns det en ekofeministisk diskurs redan på 1940-talet med namn som Ellin Wägner, Elisabeth Tamm och Emilia Fogelklou som bland annat utmärktes av ett relationellt ideal både vad gäller relationerna man/kvinna och människa/natur. Jag definierar relationismen som ett ontologiskt antagande, i vilket naturen och dess organismer, till vilka människan hör, uppfattas som liv, ande, kvalitet, vardande, skapande subjekt och någon med inneboende värde , vilket man gör i en dubbelriktad relation , inte som ting, materia, kvantitet, varande, mätbart objekt och något med instrumentellt värde , vilket man gör i en enkelriktad relation . Vad livet egentligen är - kan det uttryckas vackrare än så här? Andens livsgrodd i ett väsen, den hör till det vardande, som skall spränga sitt skal och frigöras för liv i ny rymd - den kan inte mätas, den behöver upptäckas, få sol och luft för att veckla ut hjärtbladen. (Emilia Fogelklou)
Inre och yttre vandringar