söndag 22 november 2015

Andens livsbrodd i ett väsen

I Sverige fanns det en ekofeministisk diskurs redan på 1940-talet med namn som Ellin Wägner, Elisabeth Tamm och Emilia Fogelklou som bland annat utmärktes av ett relationellt ideal både vad gäller relationerna man/kvinna och människa/natur. 

Jag definierar relationismen som ett ontologiskt antagande, i vilket naturen och dess organismer, till vilka människan hör, uppfattas som liv, ande, kvalitet, vardande, skapande subjekt och någon med inneboende värde, vilket man gör i en dubbelriktad relation, inte som ting, materia, kvantitet, varande, mätbart objekt och något med instrumentellt värde, vilket man gör i en enkelriktad relation.

Vad livet egentligen är - kan det uttryckas vackrare än så här?

Andens livsgrodd i ett väsen, den hör till det vardande, som skall spränga sitt skal och frigöras för liv i ny rymd - den kan inte mätas, den behöver upptäckas, få sol och luft för att veckla ut hjärtbladen.(Emilia Fogelklou)