söndag 22 november 2015

Andens livsbrodd i ett väsen

I Sverige fanns det en ekofeministisk diskurs redan på 1940-talet med namn som Ellin Wägner, Elisabeth Tamm och Emilia Fogelklou som bland annat utmärktes av ett relationellt ideal både vad gäller relationerna man/kvinna och människa/natur. 

Jag definierar relationismen som ett ontologiskt antagande, i vilket naturen och dess organismer, till vilka människan hör, uppfattas som liv, ande, kvalitet, vardande, skapande subjekt och någon med inneboende värde, vilket man gör i en dubbelriktad relation, inte som ting, materia, kvantitet, varande, mätbart objekt och något med instrumentellt värde, vilket man gör i en enkelriktad relation.

Vad livet egentligen är - kan det uttryckas vackrare än så här?

Andens livsgrodd i ett väsen, den hör till det vardande, som skall spränga sitt skal och frigöras för liv i ny rymd - den kan inte mätas, den behöver upptäckas, få sol och luft för att veckla ut hjärtbladen.(Emilia Fogelklou)


fredag 16 oktober 2015

Nonviolent communication


Att verkligen få möta en annan människa i ett sprudlande samtal om stort och smått, som präglas av ett ömsesidigt tagande och givande i en respektfull anda, tycker jag hör till ett av livets största privilegier.

Men lika gott som ett möte kan göra oss lika ont kan det tyvärr göra oss om kommunikationen av olika anledningar bryter samman. Det kan röra sig om missförstånd, brist på ett respektfullt talande och lyssnade, med konflikter och sårade känslor som följd, vilka i värsta fall kan påverka oss negativt för en lång tid framåt.

För att undvika det senare har psykologen Marshall Rosenberg tagit fram en kommunikationsmodell som han kallar nonviolent communication som även går under namnet giraffspråket. Giraffen, menar han, är ett djur med stort hjärta, stannar upp och reflekterar, ser långt, sticker ut halsen och gör sig sårbar. Mot detta ställer Rosenberg vargen som en symbol för invanda, oreflekterade och omedvetna tankemönster som inte sällan utmynnar i ett aggressivt språk som sårar, motverkar kontakt och skapar destruktiva konflikter.

Här kommer några praktiska råd för den som vill försöka praktisera nonviolent communication både som talare och lyssnare:

Ärligt uttrycka vad jag behöver utan att kritisera och skuldbelägga
1. Observation (fakta)
De faktiska handlingarna jag observerar (ser, hör, minns, föreställer mig) som bidrar (eller inte bidrar med) till mitt välmående.
När jag ser, hör...
2. Känslor
Hur jag känner i relation till dessa handlingar.
känner jag...
3. Behov
De behov, värden, önskningar eller tankar som skapar mina känslor.
därför att jag behöver...
4. Önskemål (handling)
Tydligt be om det som skulle berika mitt liv, utan att ställa krav. De handlingar jag skulle vilja se hända (utan att formulera det som krav).
Är du villig att…?

Empatiskt lyssna efter vad du behöver utan att höra kritik eller skuldbeläggning
1. Observation (fakta)
De faktiska handlingarna du observerar (ser, hör, minns, föreställer dig) som bidrar (eller inte bidrar med) till ditt välmående.
När du ser, hör...
2. Känslor
Hur du känner i relation till dessa handlingar. 
känner du...
3. Behov
De behov, värden, önskningar eller tankar som skapar dina känslor.
därför att jag behöver...
4. Önskemål (handling)
Tydligt be om det som skulle berika ditt liv, utan att ställa krav. De handlingar du skulle vilja se hända (utan att formulera det som krav).
Skulle du vilja att jag (vi)…?


torsdag 24 september 2015

Bortom det subjektiva och hitom det objektiva

Filosofen Martin Buber skriver att Allt verkligt liv är möte och framhåller därigenom mötets betydelse i alla de relationer vi står i, det ömsesidiga mötet mellan jaget och världen, mellan två subjekt, mellan Jag och Du, som sker i den dubbelriktade relationen. Där uppstår det ett mellanvara, till skillnad från den enkelriktade icke-relationen, där den ena parten använder den andra instrumentellt, som ett ting, ett objekt. Då uppstår istället ett osunt Jag-Det-förhållande utan ett mellanvara. I båda fallen kan motparten vara såväl en människa som någon annan organism.

Här kommer några rader av Jonas Aspelin där han uttolkar Martin Bubers så kallade ontologiska relationism:

Mellanvarat är en särkategori, en speciell dimension av verkligheten som varken existerar innanför eller utanför individer utan mellan just de människor som möts: 'Bortom det subjektiva, hitom det objektiva, på den smala kam, på vilken jag och du möts, där är mellanvarats rike.' (Martin Buber)

I den mellanmäskliga sfären är jag varken beroende eller oberoende. Jag är tillsammans med någon och mellan oss uppstår en aldrig skådad verklighet. 


Om du träder i relation till någon vänder du dig varken utåt eller inåt, utan öppnar dig.



torsdag 3 september 2015

Ni är frukterna på ett träd och bladen på samma gren

Under senare tonåren och tidiga tjugoåren var jag anhängare av bahá'i-religionen, vars främsta signum är proklamerandet av mänsklighetens enhet. När jag för ett tag sedan läste följande talande citat av Bahá'u'lláh (1817 - 1892), bahá'i-trons grundare, insåg jag att den här perioden i mitt liv nog gjort större avtryck på mig än jag hittills trott. 

Jorden är endast ett land och mänskligheten dess invånare.

Den är i sanning en människaa, som i dag ägnar sig åt uppgiften att tjäna mänskligheten i dess helhet.
Låt din blick omfatta hela världen, inte bara dig själv.
Så starkt är enhetens ljus att det kan upplysa hela jorden.
Betrakta icke varandra såsom främlingar. Ni är frukterna på ett träd och bladen på samma gren.
Människans ljus är rättvisa, utsläck det inte med förtryckets och tyranniets motvindar. Syftet med rättvisa är att skapa enighet bland människorna.
O, människobarn! Vet ni ej varför vi skapade eder alla av samma stoft? På det att ingen skulle upphöja sig över någon annan.
Visa fördragsamhet, välvilja och kärlek gentemot varandra. Slut dina ögon för rasskillnader och välkomna alla i enhetens ljus. Lev i vänskap med alla religioners anhängare.
O, vän! Plantera i ditt hjärtas trädgård ej något annat är kärlekens ros och släpp ej ditt tag om längtans och hängivenhetens näktergal.




torsdag 27 augusti 2015

Att få skänka gåvor till samhället

Jag längtar efter ett annat sorts samhälle, ett samhälle som är till för människornas skull istället för tvärtom, vilket ofta inte är fallet idag, ett samhälle som utgår från människors behov, från att varje individ är unik och har något att bidra med, ett samhälle där det finns en plats och en uppgift för oss alla. Nu ska alla fållas åt samma håll för tillväxtens skull, vilket obönhörligen leder till att några faller ur. Ett grundläggande tankefel föreligger.

I boken Intimitetens ande - traditionell västafrikansk visdom målar Sobonfu E Somés upp en motbild som omsluter mig med kärlek och värme:

Samhällets mål är att försäkra att varje samhällsmedlem blir lyssnad till, och att de på rätt sätt skänker de gåvor de fått med sig till denna världen. Utan detta givande dör samhället. Och utan samhälle lämnas individen utan ett ställe där hon kan tillföra något. Sålunda är samhället den grundläggande plats där människor samlas, delar med sig av sina gåvor, och tar emot andra gåvor.

Ja, det är verkligen en eftersträvansvärd vision.


måndag 2 februari 2015

Den grönskande medkänslan

Viriditas, grönskan, är en återkommande metafor för liv hos Hildegard av Bingen, inte bara i naturen utan överallt i kosmos. Den står för livskraften som får alla delar i tillvaron att hålla ihop till ett helt. Människans själ är exempelvis kroppens gröna livskraft. Hon uppfattar medkänslan som ett uttryck för överflödet hos denna kosmiska vitalitet. Livet är större än den form som det tvingas in i, vilket resulterar i ett ständigt givande. Allt skapande har något att ge, skriver hon. Och precis som örterna och blommar ger ifrån sig sin doft och ädelstenarna sprider sin glans är det människans uppgift att ge av det hon har att ge.

Vår medkänsla ska vara som den ljuvaste läkeört som finns till i luften, i daggen och den grönskande livskraften.