måndag 21 oktober 2013

Se rädslan i vitögat

Alla går vi runt med skiftande rädslor, för än det ena och än det andra. Vissa är små, andra stora. Inte sällan begränsar de oss och gör oss mindre än vad vi i själva verket skulle kunna vara. Då har rädslorna tagit makten över oss. 

I den förunderligt vackra boken I det sista regnet, till bredden fylld med livsvisdom, pekar den indiska författaren Janesh Vaidya på en väg ut ur detta.

De flesta rädslor är illusioner. Börjar man fly från rädslan jagar den alltid efter, och till slut blir man dess slav. Det man måste göra är att sluta springa, vända sig om och se rädslan i vitögat. Bakom varje rädsla döljer sig en sanning. Finner man den sanningen kan man upptäcka de illusioner som är roten till rädslan.

torsdag 19 september 2013

Ekopsykologi

I boken Tyst hav ger Isabella Lövin en mycket kärnfull introduktion av den nya disciplinen ekopsykologi, som tillsammans med ämnen som Deep Ecology, ekofeminism och socialekologi, är grenar på det ekofilosofiska träd som en gång planterades av normännen Sigmund Kvalöy, Johan Galtung och Arne Naess. Citatet är publicerat med tillstånd av författaren.

Den amerikanska historiepofessorn Theodore Roszaks bok The voice of the earth ger ett mycket intressant perspektiv på vår arts, homo sapiens, grundläggande känsla av vantrivsel i kulturen. Roszak är grundaren av en helt ny psykologisk teori som han kallar ekopsykologi, och som i korthet går ut på att den ökande psykiska ohälsan i det moderna samhället hänger helt och hållet samman med att vi avlägsnat oss från våra biologiska, mentala och naturliga rötter, vår samhörighet med naturen, den natur som vi själva faktiskt är en del av.

Roszac spårar den mentala omsvängningen som möjliggjorde rovdriften av naturen till upplysningen och naturvetenskapens genombrott. När inte naturen längre sågs som Guds skapelse, eller som tidigare en plats där varje träd, blomma och djur bar på magiska krafter, skapade vi inte bara förutsättningarna för det gigantiska konsumtions- och industrisamhället, utan vi kopplade också oss fria från vår naturliga delaktighet i livet på planeten. Ungefär samtidigt med upplysningen började utvecklingen som fullbordadas av den moderna psykologin, då människan började se sig själv inte bara som oberoende av en gud utan även separerad från naturen. Det sexualförtryckta borgerskapet i sekelskiftets Wien utgjorde grunden för Sigmund Freuds teorier, vilka påverkar synen på oss själva än i dag. Här rymdens inte på en enda rad människans behov av kontakt med naturen, tvärtom. Djur', 'vildar', sexualitet och till och med kvinnor sågs som symboler för mörka och svårbemästrade krafter som hotade den civiliserade människan. Den moderna människan började genom psykologin ägna sig åt introspektion som ytterligare förstärkte hennes känsla av ensamhet och meningslöshet i ett universum som hon inte längre kände någon som helst samhörighet med. Vi glömde bort, menar Roszac, att vårt liv, hela vår existens, ofrånkomligen hör ihop med planetens.

Denna "glömska", fast få av oss har köpt den helt och hållet, har styrt människans handlingar i över hundra år. En blink i universums historia, men tillräckligt lång tid för att rubba hela planeten jordens balans. Vi har fiskat ut haven, vi har huggit ned skogarna, vi har brutit åkermark och hällt ut gifter i sjöarna - och vi har inte tyckt om det. Ingen av oss har egentligen tyckt om det.
  Roszaks övertygelse är att vi, de moderna människorna, skulle må så mycket bättre om vi upprättade vår känsla för naturen, om vi lät oss tröstas av naturen, om vi ägnade våra liv åt att reparera den, om vi vårdade den och lät oss glädjas av den.

fredag 16 augusti 2013

Vi är i alltet, och alltet är i oss.

Med jämna mellanrum känner jag ett trängande behov av att få uppleva min kosmiska tillhörighet. Då cyklar jag i mörkret ner till en vacker plats i närheten, till ett fågeltorn i Nolhagaviken, vid Mjörn. Jag lägger mig på rygg högst upp och känner vindddraget av alla fladdermöss som flyger i cirklar och åttor tätt ovanför mitt huvud. Från vattnet hör jag hur gässen håller serenad medan jag tittar rakt in i evigheten. Jag förlorar mig i planeter, stjärnor och solsystem. Jag får kontakt med något som är något större än mig själv och mänskligheten men som ändå är en del av mig.

Vi är alla stjärnstoff och detta stoff utgör materialet i olika organismer som föds, lever och dör. Vi bär alla i våra kroppar materia som har ingått och kommer att ingå i olika existensformer. Vi är alla i den meningen odödliga. Partiklarna som tillhör vår kropp är en del av livets stora kretslopp som både föregår och överlever oss. Vi går från den ena livsformen till den andra. Det är en vacker tanke, tycker jag. Rolf Edberg formulerar detta så fint, där även varje människas unicitet beskrivs.

Någonstans från de kosmiska vidderna kom de element som byggt upp ditt tillfälliga jag. Någonstans ska de en gång virvla vidare.

De har aldrig tidigare kombinerats på det som gav upphov till detta jag och ska aldrig återkomma i samma kombination. Men om materiens  minsta beståndsdelar inte kan förintas kommer protoner och elektroner från ditt materiella jag att vara med om att bygga upp ny materia, organisk eller oorgaisk, långt efter det den jord du trampar slutat att finnas till.

I stället för den särställning vi tidigare har tillelat oss, ingår vi i rummets och tidens svindlande totalitet.

Vi är i alltet, och alltet är i oss.

onsdag 7 augusti 2013

Mannens dominans över kvinnan hänger ihop med människans dominans över naturen


För att till fullo förstå förtrycket av människor, behöver vi också förstå förtrycket av naturen.
Val Plumwood

Den australienska ekofeminsten Val Plumwood gör en i mitt tycke en inressant maktanalys där hon ser en parallellitet mellan mannens dominans över kvinnan och människans dominans över naturen. Här är en kort sammanfatting ur Val Plumwoods kapitel Androcentrism and Anthropocentrism i antologin Ecofeminism - Woman, Culture, Nature, red Karen J Warren(1997)

Kännetecken på androcentriskt perspektiv(mannen som norm)
1. Grundläggande uteslutning genom att de Andra ses som både underlägsna och radikalt annorlunda
2. Homogenisering, "likgörande", där den Andra framställs som stereotyp och utbytbar
3. Förnekelse, där den Andra placeras i bakgrunden och presenteras som oväsentlig
4. Införlivande. Den andra definieras i förhållande till det Första, som avvikande
5. Instrumentalism. Den Andres självständiga bidrag nedvärderas eller förnekas

Kännetecken på antropocentriskt perspektiv(människan som norm, ofta identisk med en man)
1. Grundläggande uteslutning. Antroprocentrisk syn där naturen ses som något radikalt annorlunda än människan och är hyperseparerad från henne.
2. Homogenisering. Skillnader mellan arter ignoreras. Allt i naturen ses som lika, t ex i avsaknad av medvetande.
3.Förnekelse. Naturen förvandlas till bakgrund och bortser från dess behov när beslut ska fattas. Beroendet av naturen förnekas systematiskt.
4. Införlivande. Naturen ses som en negation till människan, avsaknad av mänskliga kvaliteter.
5. Instrumentalism. Naturen självständiga handlande förnekas och underordnas. Den har bara ett värde om den tjänar mänskliga intressen.

Dessa tankar utvecklar Val Plumwood än mer i boken Feminism and the Mastery of Nature (
1993).

tisdag 7 maj 2013

Naturen välkomnar dig med öppna armar

Så här års, när ljuset, värmen, ljuden och dofterna återvänder, lämnar vi gärna hus och hem för att njuta av blommor och blader ute i naturen. Många upplever att de kommer hem i en djupare existensiell mening. Min vän Jennie Hallquist har uttryckt detta i en så målande bild:

Jag känner mig hemma i naturen. Det är som att komma hem till en familj som vet allt om dig, men välkomnar dig ändå med öppna armar och fyller dig med känslan att du kan vara dig själv fullt ut.

Jag tänker på ordet nåd, på det villkorslösa accepterandet av oss som personer, med alla våra förtjänster, med alla våra fel och brister. Likt sanna vänner träder naturen och dess organismer oss till mötes. De finns alltid där vid vår sida, vad som än händer i livet. I detta ligger en stor förtröstan.

tisdag 26 februari 2013

Bruttonationallycka

Från många håll kritiseras begreppet bruttnationalinkomst för att endast ta hänsyn till ekonomi. I Bhutan har man istället tagit fram ett buddhistiskt mått på välfärd, nämligen bruttonationallycka, där livskvalitet istället för materiella tillgångar räknas. 

Begreppet bruttonationallycka fungerar på samma sätt som den svenska visionen om folkhemmet gjort genom Sveriges utveckling under en stor del av 1900-talet, men Bhutan tar det hela ett steg längre. Bruttonationallyckan ligger till grund för hela Bhutans planeringsprocess. 

Alla utvecklingsprojekt måste gå igenom en kvalitetssäkringsprocess, som baseras på följande fyra grundpelare inom bruttonationallyckan:

1) hållbar utveckling
2) bevarande och utvecklande av kulturella värden
3) bevarande av den biologiska mångfalden och naturen
4) god styrning av landet

Här kan ni läsa mer.

måndag 7 januari 2013

Inget är hundra procent

Den störste fanatikern är den störste tvivlaren.
Han vet det inte.
Han är en pakt mellan två
där den ene skall vara synlig 
till hundra procent 
och den andre osynlig.
Vad jag avskyr uttrycket ”till hundra procent”!
                                Tomas Tranströmer

Uttrycket hundra procent kan vara förrädiskt. För mig är ingenting så säkert. Då är det bättre att säga att saker och ting tyder på det och det...inte ens naturlagarna är beständiga.

Kanske finns det inga absoluta svar, kanske måste vi nöja oss med de preliminära, som bär oss framåt ett slag innan nya svar dyker upp i horisonten, som bättre harmonierar med den mentala plats där vi råkar befinna oss.

Fanatism och fundamentalism skrämmer mig mycket. Inget är svart eller vitt, ingen är antingen det ena eller andra, utan nyanserna däremellan är oändliga. Jag vill tro att botemedlet mot att hamna i oresonlighet är att se på sig själv utifrån, att skratta åt sig själv emellanåt, att ständigt ompröva sina ståndpunkter, att alltid utgå från att man kan ha fel, att hålla flera perspektiv i huvudet samtidigt, att se olika sidor hos våra medmänniskor, att undvika den flockmentalitet som leder till att man frånsäger sig sitt personliga ansvar, att aldrig tumma på det okränkbara människovärdet med mera.

Den andra ytterligheten, att aldrig ta ställning och/eller ständigt ironisera över saker och ting, att likgiltigt se på världen oavsett vad som händer, känns inte heller eftersträvnadsvärt för mig. Då hamnar man lätt i kyla och cynism, i en värderelativism där ingenting är viktigare än något annat.

Mitt emellan dessa ytterligheter tror jag det sunda engagemanget mot förtryck och orättvisor i världen befinner sig. Tack vare starka individer och grupper, som vågat gå före och kämpat mot trångsynta och intoleranta föreställningar, har humanismen och ekologismen flyttat fram sina positioner. Dessa människor vågade tro och hoppas på en förändring, de hade modet och kraften utan att hamna i en fanatism och fundamentalism där ändamåtet helger medlen. Barn, kvinnor, arbetare, etniska och sexuella minoriteter, fysiskt och psykiskt funtionshindrade, djur och natur har successivt inlemmats i gemenskapen, fått samma värde, i vissa fall återinlemmats. Men det återstår dock offantligt mycket att förändra - vi är bara i början.