Fortsätt till huvudinnehåll

Lagom livstempo

Nu har jag kommit fram till sista grenen i vardagens femkamp, lagom livstempo, som beskrivs i boken Rik på riktigt, författad av Fredrik Warberg och Jörgen Larsson. Här skrev jag senast om vardagens femkamp.

Några känner att tiden är en gåva medan andra känner att tiden är för knapp i förhållande till vad vi vill göra. Om vi lyckas använda tiden till det som är viktigaste för oss bygger vi upp en förmögenhet av upplevelser som vi kan njuta av flera gånger både i stunden och den dag då vi tar oss tid till att se tillbaka och minnas.

Vad som är ett lagom livstempo är individuellt och kan variera med vilken livsfas vi befinner oss i.

När allt kommer omkring har vi gott om tid, ungefär fyra miljoner minuter närmare bestämt. Man kan se tiden som en rännil där tiden rinner iväg. Man kan också se den som en jättelik gruva.

Största delen av vår tid är möjlig att påverka. Det finns få måsten, konstaterar författarna. Genom att använda hjärtat och hjärnan till reflektion över hur vi vill använda tiden kan vi öka vår medvetenhet om vad som är viktigt att lägga tid på. Då väljer vi vad vi verkligen vill ägna oss åt och väljer bort sådant vi bara gör av slentrian.

De presenterar ett slags tidsdagbok där man kan föra in dagens olika aktiviteter, hur långt tid de pågår samt om de ger en energi, är energineutrala eller tappar en på energi. På så sätt får man en bra överblick över sin vardag, vilket kan leda till ett förändringsarbete med högre livskvalitet som följd.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman