Fortsätt till huvudinnehåll

Det goda exemplets makt

Bättre att tända ett ljus än aldrig så litet än att förbanna mörkret, sa den kinesiska tänkaren Konfucius redan 500 f Kr. Jag kommer att tänka på denna sentens när jag läser Maria Wetterstrands bok Den nya gröna vågen. Domedagsprofetior och undergångsskildringar i all ära, men när de tillåts dominera miljö/klimatdebatten, tror jag de fungerar kontraproduktivt. Människor förlorar hoppet om en bättre värld vilket inte sällan resultarar i handlingsförlamning. Maria Wetterstrand väljer istället i sin bok att lyfta fram en lång rad positiva exempel på miljöområdet för att vi ska orka tro på att världen kan förändras. Hon skriver:

Vi ska komma ihåg att i varje land på jorden finns människor som är engagerade och som väljer att ta ansvar. Byalag, företagsledare, politiker och enskilda männsikor väljer att vara en del av lösningen. Vi som försöker är aldrig ensamma, vi är tvärtom en del av en växande global rörelse. Ingen av oss är perfekt, men det spelar roll vad vi alla gör. Det goda exemplet har betydelse, i stort som i smått. Många tänker redan långsiktigt. Deras engagemang kan bli en inspiration för oss alla.

Maria Wetterstrand menar att alla har möjlighet att engagera sig på olika nivåer i samhället. Hon fortsätter:

Och oavsett om det handlar om att skriva krönikor om miljön, safta och sylta, baka bröd av ekologiskt mjöl, uppfinna ny miljöteknik, installera värmepumpar och solpaneler eller stifta miljölagar, så tror jag att alla har något som de kan bidra med.

Varje person eller företag som tar större miljöansvar, hur litet eller stort det än är till att börja med, tar ett steg i rätt riktning och kommer att inspirera andra. Varje kommun, varje land, varje samarbetsorgan mellan länder som väljer att ta större ansvar gör att fler vågar följa med. Vi kommer att välja olika vägar, men ansvaret har vi gemensamt.

De goda exemplen finns överallt om vi bara tittar efter. Tillsammans bildar de en ny grön våg. Det är bara att låta sig inspireras!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,