Fortsätt till huvudinnehåll

Sjöar

På mina vandringar spelar alltid sjöar och andra vattendrag en central roll. De är kära hållpunkter på vägen och dit jag ofta längtar. Det är vid vatten jag rastar, äter och övernattar. Vattendrag är både estestiska och funktionella. Harry Martinsson skriver målande om sjöar i essän Svärmare och harkrank:

Allt tal om sjöar gläder mig. Jag vet knappt en insjö som jag inte är glad i. Till och med på kartan verkar en insjö på mig som en kär fuktfläkt, ofta turkosblå, jag försöker bada pekfingret i den.

/.../

Sjöarna de ligga spridda runt denna jord, på olika zoner, olika är de som himlens stjärnor, färgade av betingelserna men också själva betingade. Ibland dem finns källsjöar med rundlad form och med sina kalla, tysta fontäner nere i bottnarna. Andra sjöar äro lugnt regulativa genomsläppscisterner för åar och mindre älvar, medan återigen andra äro som stora oroliga flodvägskäl, eller för att ta ett annat sätt att se: det prolande vattennavet på ett hjul av olika strömmande floder.

Sjöar är landkapets cisterner och dygder, och i det sjörika Skandinavien ingå det i vardagslivets fysik och ande på ett sätt som vi ha svårt att göra oss en föreställning om, emedan vi aldrig sakna dem, aldrig behöva törsta efter dem,

/.../

De äro naturglädjens levande försäkringsanstalt mot uttorkning i många bemärkelser och de skvalpa med outtömliga fonder.

/.../

En sjö är en hjärtkammare av vatten och en bassäng för utpräglade sinnesupplevelser.

/.../

När man fotvandrar i världen blir sjöarna ens käraste dygd. Att sänka sina svullna aftonfötter i 'den namnlösa sjön' ta fram sina gula, flatslitna tvålbit i västen och smeka sina långa, fula tår, under en björk, på en udde, invid ett svartskuggat vatten: vad verklighet i drömmen".

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,