tisdag 31 augusti 2010

Den vertikala och horisontella dimensionen

För att mitt liv ska kännas helt har jag behov av både en vertikal och horisontell dimension. Den vertikala handlar om vår kultur, natur, histora och våra traditioner. Jag vill lära känna mina rotrådar och den miljö jag bor i för jag behöver något att bottna i och ta avstamp från.

Den horisontella är alla de kulturer som existerar parallellt med min egen samt alla de landskap som skiljer sig från de för mig välbekanta. Genom att ta del av dessa ser jag likheter och skillnader. Jag får ett intressant jämförelsematerial samt rikligt med livgivande inspiration. Utifrån den horisonella och vertikala dimensioner finner jag mitt läge och min kurs genom livet

måndag 23 augusti 2010

Gör dina medmänniskor till prisman

I boken Tillsammans tar Anna Kåver och Åsa Nilsonne upp ett fundamentalt tema, hur vi på bästa sätt ska fungera tillsammans med våra medmänniskor. Författarna ger oss konkreta råd och tillhandahåller några vardagliga övningar.

Det krävs tid och närvaro att upptäcka andra. Det gäller att lyssna, fråga, utforska och göra det på ett öppethjärtigt sätt, menar författarna. Om vi ska få syn på det rika och komplexa hos våra medmänniskor behöver vi öppna våra ögon och se dem ur flera olika perspektiv. Författarna låter ett prisma fungera som en bild för detta:

Föreställ att du vrider på ett prisma med många fasetter som bryter ljuset så att gnistrande färger uppstår.

Gör samma sätt i möten, gör dina medmänniskor till prisman, vrid och vänd på dem så att du ser helheten. Leta aktivt efter hela färgspelet och låt dig överraskas. Alla sidor är lika viktiga, även de som för tillfället ligger i skugga och de som du inte tycker är särskilt vackra. Det finns ingenting som en människa tänker, känner, gör eller säger som inte är hon själv. Sluta jaga efter "det sanna jaget", det finns redan där. Det är din ambition som räknas, för helt och fullt kan du kanske aldrig greppa den komplexa komposition som utgör en annan människa.

fredag 6 augusti 2010

Sjöar

På mina vandringar spelar alltid sjöar och andra vattendrag en central roll. De är kära hållpunkter på vägen och dit jag ofta längtar. Det är vid vatten jag rastar, äter och övernattar. Vattendrag är både estestiska och funktionella. Harry Martinsson skriver målande om sjöar i essän Svärmare och harkrank:

Allt tal om sjöar gläder mig. Jag vet knappt en insjö som jag inte är glad i. Till och med på kartan verkar en insjö på mig som en kär fuktfläkt, ofta turkosblå, jag försöker bada pekfingret i den.

/.../

Sjöarna de ligga spridda runt denna jord, på olika zoner, olika är de som himlens stjärnor, färgade av betingelserna men också själva betingade. Ibland dem finns källsjöar med rundlad form och med sina kalla, tysta fontäner nere i bottnarna. Andra sjöar äro lugnt regulativa genomsläppscisterner för åar och mindre älvar, medan återigen andra äro som stora oroliga flodvägskäl, eller för att ta ett annat sätt att se: det prolande vattennavet på ett hjul av olika strömmande floder.

Sjöar är landkapets cisterner och dygder, och i det sjörika Skandinavien ingå det i vardagslivets fysik och ande på ett sätt som vi ha svårt att göra oss en föreställning om, emedan vi aldrig sakna dem, aldrig behöva törsta efter dem,

/.../

De äro naturglädjens levande försäkringsanstalt mot uttorkning i många bemärkelser och de skvalpa med outtömliga fonder.

/.../

En sjö är en hjärtkammare av vatten och en bassäng för utpräglade sinnesupplevelser.

/.../

När man fotvandrar i världen blir sjöarna ens käraste dygd. Att sänka sina svullna aftonfötter i 'den namnlösa sjön' ta fram sina gula, flatslitna tvålbit i västen och smeka sina långa, fula tår, under en björk, på en udde, invid ett svartskuggat vatten: vad verklighet i drömmen".