Fortsätt till huvudinnehåll

Fröets övning

Hastighetens övning som jag tidigare har skrivit om är hämtad från Paulo Coelhos bok Pilgrimsresan. Här kommer ytterligare en övning. Fröets övning hjälper oss att födas på nytt så att vi undviker att bli det förflutnas fångar.

Ställ dig på knä på marken. Sjunk ned mot hälarna och kryp ihop med huvudet mot knäna. Sträck armarna bakåt. Du ligger nu i fosterställning. Slappna av och låt alla spänningar släppa. Andas lugnt och djupt. Efter en stund börjar du känna att du är ett litet frö som ligger nedbäddat i jorden. Allt är varmt och skönt omkring dig. Du sover lugnt. Plötsligt rör sig ett
finger. Grodden vill inte längre vara ett frö, den vill gro. Sakta börjar du röra på armarna och sedan reser du på kroppen lite, lite i taget tills du sitter på hälarna. Nu börjar du räta på dig, och mycket långsamt kommer du upp så att du står på knä. Hela tiden föreställer du dig att du är ett frö som blir en grodd och sakta tar sig upp genom jorden.

Det är dags att tränga upp ur jorden. Du reser dig sakta och sätter först ena foten i marken, sedan den andra, och kämpar för att behålla balansen så som en spirande växt kämpar för sitt utrymme. Till slut står du upp. Föreställ dig landskapet omkring dig, solen, vattnet, vinden och fåglarna. Du är en späd planta som börjar växa. Sträck långsamt händerna mot himlen. Sedan sträcker du på dig mer och mer, som om du ville fånga den väldiga solen som skiner ovanför dig och ger dig kraft och drar dig till sig. Din kropp blir hårdare, alla muskler spänns när du
känner hur du växer, växer och växer tills du blir oerhört stor. Musklerna spänns hårdare och hårdare tills spänningen förvandlas till smärta och blir outhärdlig. När du inte längre står ut skriker du högt och öppnar ögonen.

Upprepa övningen sju dagar i rad, samma tid varje dag.



Kommentarer

Monica sa…
Allt det där som står i den boken är ju så himla bra och så himla trögt att komma till skott med... Som så mycket annat bra man läser...

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,