Fortsätt till huvudinnehåll

Med kajak mot västlig horisont

En augustikväll paddlar en vän och jag ut mot västlig horisont. Havet krusas och i vindlä bakom örnarna klyver vi himlens dubbelbild. Vi rör oss i ett labyrintiskt system av öar i Kärringöfjorden. Ute på havet går det gammal dyning som får de respektingivande bränningarna att fräsa av skum. Så småningom slår vi upp vårt tält på Vallerö med sina perfekta små strandängar. Och strax efter skymningen vandrar vi upp till toppen av ön där en stenkummel står. Dess svarta silhuett avtecknar sig mot den oranga himlen och den vida horisonten. En och annan fyr syns blinka.

Dagen därpå bränner solen och vi rör oss över det stora blå. Jag tänker på Tomas Tranströmers rader:

Den som färdas hela dagen i öppen båt
över de glittrande fjärdarna
ska somna till sist inne i en blå lampa
medan öarna kryper
som stora nattfjärilar över glaset.

För kajakpaddlaren öppnar sig ett annat Bohuslän än för seglaren. Det låga perspektivet gör att skärgården ser mycket större ut och kajakens smidighet att komma in överallt, i varanda vik, i alla små naturliga kanaler, medför att hela skärgården bli tillgänglig på ett annat sätt. De kajakburna rör sig delvis i andra arkipelager och farvatten än seglarna. De stiger i land på öar med annan karakatär. Deras vägar korsas bara i de stora farlederna.

Jag blir alltid lika positivt överraskad varje gång jag sätter mig i denna fantastiska grönländska uppfinning. Världen blir som ny och det känns som man rör sig i en annan dimension. Efteråt känner jag mig omtumlad och förstår inte riktigt vad jag varit med om.

Kommentarer

Ahhh! Dessa underbara, fuktiga strandängar!
Sune sa…
Kajak heter som den ser ut. Likadan bakofram. Själv har jag tillbringat flera sommarkvällar (inte sällan med regn) i en mindre, ostadig eka. När jag sätter mig ner i båten, släpper årorna och lägger en kudde bakom ryggen kan jag sträcka ut benen o låta vattnet föra båten dit det vill. Ibland läser jag, ibland blir det en öl (ale, alltid brittisk ale), ibland musik eller ljudbok (just nu "Högläsaren"), ibland ingenting annat än just detta. Halvligga, flyta med, himlen, vattnet. Trots att jag alltid är nära land (det är en liten sjö), så är det som en annan tid tar över. Och perspektivet skiftar även i en eka. Det är vilsamt. Eller är kanske rofyllt ett bättre ord...
Anonym sa…
Jag skulle också vilja prova på att drömma mig bort i en fritt drivande eka i en liten insjö. Det finns många olika sätt att närma sig naturen och låta den bli fond för kulturupplevelser av olika slag inbegripet brittisk ale. Ute i det fria står färre saker i vägen.

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,