Fortsätt till huvudinnehåll

Morgonsidor

När jag studerade på Fotohögskolan en gång i världen så upplevde jag att det viktigaste för skolan var att eleverna skulle anamma de senaste rörelserna inom konsten. Vårt värde mättes i hur hög grad vi anpassade oss till dessa och nåde den som gick sina egna vägar. På den tiden upplevde postmodernismen sin peak. Visst var det jättevikigt att eleverna blev uppdaterade vad som hände i konstvärlden för att bli en vital del av sin samtid, men det var bara ena sidan av myntet. Något som jag saknade var intresset för oss som personer och skapande individer, vi som på olika sätt skulle spegla denna samtid.

Därför var det ett lyckokast när jag fick tag i boken Öka din kreativitet - den artistiska vägen skriven av Julia Cameron. Hela boken går ut på att förlösa den kreativitet som finns inom alla människor och som ofta blockeras av diverse hämmande föreställningar om oss själva, föreställningar som vi ofta bär med oss från barndomen. Genom en rad övningar i boken ökar vi tilltron till oss själva som kreativa individer. Ett grundläggande redskap i denna metodik är någon som Cameron kallar morgonsidor. Det går kort ut på att man sätter sig ner med penna och papper och skriver ner allt som faller en in. Man ska inte låta sig påverkas av den inre kritiker som de flesta går och bär på. Det ska gå fort, man ska inte tänka för mycket och inte väga sina ord på guldvåg. Det gäller att släppa fram det kreativa flödet som inte känner några gränser. Inte sällan blir men överraskad av hur många dolda resurser man har.

En annan grundpelare i Camerons metodik är konstnärsträffar, något jag återkommer till senare.

Kommentarer

Anonym sa…
Det var väldigt intressant läsning.
Jag hänvisar till det här blogginlägget i min blogg.
Boken du hänvisar till ska jag verkligen försöka få tag i.
Anonym sa…
Tack Inger!

Jag rekommenderar verkligen boken. Den får en att växa över alla breddar. Den ger en en rejäl skjuts framåt.

I vissa stycken är den dock lite väl amerikansk för min smak, men det försöker jag bortse från.

Populära inlägg i den här bloggen

Att vara stark är inte att aldrig falla

1986 skrev Marie Fredriksson Anthony dikten  Att vara stark.  Hon hade råkat ut för en svår olycka och Fredrik Belfrage i Go´morron   gjorde ett inslag om "vägen tillbaka". Hon fick vid två tillfällen läsa dikten i TV och den blev mycket populär. Hon fångar i dikten något djupt allmänsmänkligt, tycker jag. Dikten stärker oss och gör oss mer hoppfulla, även   när livet upplevs som allra svårast. ATT VARA STARK  Att vara stark är inte att aldrig falla att alltid veta att alltid kunna Att vara stark är inte att alltid orka skratta att hoppa högst eller vilja mest Att vara stark är inte att lyfta tyngst att komma längst eller att alltid lyckas Att vara stark är att se livet som det är Att acceptera dess kraft och ta del av den Att falla till botten slå sig hårt och alltid komma igen Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå

Det händer något

Jag tycker den här dikten är mycket vacker och trösterik. Den handlar om drömmen att uppgå i naturen, ja i hela världsalltet, när man lämnar detta livet. Längtan efter evigt liv uttrycks också i dikten. När en människa dör lever hon vidare i trädens sus och gräsets viskningar. Det händer något Det händer något med naturen när en människa dör Träden som sett oss födas stillnar och förtätas i sin grönska De minns oss i sina årsringar Gräset som böjt sig under våra fötter reser sig segervisst i sin tystnad När en människa dör flyttar hon in i träden och gräset. Därför susar det alltid av liv när vinden går genom träden och får gräset att viska. Peter Curman

Två berättelser

I boken  The More Beautiful World Our Hearts Know Is Possible menar Charles Eistenstein att det idag existerar två diametralt olika berättelser om världen, två parallella och icke kompatibla världsbilder som håller på att avlösa varandra. Som Ursala K Le Guin skriver: Det var en gammal berättelse som inte längre var sann… Du vet att sanningen kan träda ut ur berättelser. Vad som var sant blir meningslöst, även en lögn, eftersom sanningen har gått till en annan berättelse. Källans vatten stiger upp på en annan plats.    Den ena, berättelsen om separation,  Story of Separation , är på väg att dö medan den andra, berättelsen om samhörighet,  Story of Interbeing , är på väg att födas, skriver  Eistenstein. Det rör sig om en transformation, en värderingsförskjutning, ett slags paradigmskifte och nu befinner vi oss mitt emellan dessa berättelser, i ett slags vakuum.   Denna omvandling har både en intern och en extern aspekt. Den förra handlar om upplevelsen att vara vid liv,  hälsoaspekten ,