fredag 27 juni 2008

God självkänsla

Jag har tidigare skrivit om boken Rik på riktigt här och här. I vardagens femkamp, som är ett centralt tema i boken, är en av grenarna god självkänsla. Författarna skiljer mellan begreppen självförtroende och självkänsla. Det förra handlar om att tro sig klara av saker. Det senare handlar om att vara nöjd med den man är.

Ens självkänsla har goda förutsättningar att vara bra om man känner till och uppskattar sina goda sidor och accepterar sina brister, menar författarna. Då man är tolerant mot sina brister har man också lättare att möta andra människor med tolerens och då ökar ens chanser att man får uppleva kärlek i livet. Om man vet vem man är och vågar stå för det är det lättare att gå sin egen väg och då ökar ens vardagsmakt.

I boken finns många tips på hur man kan bättra på sin självkänsla. Ett sätt är att göra en lista på sina goda egenskaper och sedan försöka njuta av dem. Man kan också skriva en lista på de egenskaper man vill utveckla. För varje förbättringspunkt kan man skriva ner minst tre konkreta förslag på vad man kan göra för att ta ett steg i rätt riktning. Slutligen kan man lista ens dåliga egenskaper som det faktiskt är OK att ha.

måndag 23 juni 2008

Midsommarvisa

I Swåps musik möter den keltiska folkmusiktraditionen den svenska. Det tydliga släktskapet förenar, olikheterna berikar. Musikerna kommer både från Sverige och England.

Swåp framför den vackraste sommarvisa jag känner till. Det är en traditionell ringdansvisa, nedtecknad av Richard Dybeck 1811 - 1877 i Kölsta-röten i Västmanland. Jag älskar den enkla lite naiva texten.

- Och träden de lövas
och marken är grön
Och varendaste blomma
Hon stånder så skön
- Lilla fågeln han sjunger
med ljuvelig röst
- Han är väldigt glader
allt uti i sitt bröst
- Så prisom vi sommaren
fager och fin
- sjung om ljuvelig, ljuvelig
midsommartid

söndag 15 juni 2008

Morgonsidor

När jag studerade på Fotohögskolan en gång i världen så upplevde jag att det viktigaste för skolan var att eleverna skulle anamma de senaste rörelserna inom konsten. Vårt värde mättes i hur hög grad vi anpassade oss till dessa och nåde den som gick sina egna vägar. På den tiden upplevde postmodernismen sin peak. Visst var det jättevikigt att eleverna blev uppdaterade vad som hände i konstvärlden för att bli en vital del av sin samtid, men det var bara ena sidan av myntet. Något som jag saknade var intresset för oss som personer och skapande individer, vi som på olika sätt skulle spegla denna samtid.

Därför var det ett lyckokast när jag fick tag i boken Öka din kreativitet - den artistiska vägen skriven av Julia Cameron. Hela boken går ut på att förlösa den kreativitet som finns inom alla människor och som ofta blockeras av diverse hämmande föreställningar om oss själva, föreställningar som vi ofta bär med oss från barndomen. Genom en rad övningar i boken ökar vi tilltron till oss själva som kreativa individer. Ett grundläggande redskap i denna metodik är någon som Cameron kallar morgonsidor. Det går kort ut på att man sätter sig ner med penna och papper och skriver ner allt som faller en in. Man ska inte låta sig påverkas av den inre kritiker som de flesta går och bär på. Det ska gå fort, man ska inte tänka för mycket och inte väga sina ord på guldvåg. Det gäller att släppa fram det kreativa flödet som inte känner några gränser. Inte sällan blir men överraskad av hur många dolda resurser man har.

En annan grundpelare i Camerons metodik är konstnärsträffar, något jag återkommer till senare.

fredag 13 juni 2008

Om att skriva sig tillbaka i historien

Jag skriver mig tillbaka i historien, vill försöka greppa hur jag blev jag. Det är en del av ett slags kartläggning av mig själv. Jag vill försöka förstå hur saker och ting hänger ihop, hur både negativa och positiva egenskaper fortplantar sig genom historien, från generation till generation. En större medvetenhet om sig själv och ens ärvda beteenden kan innebära en kursändring i vissa avseenden, tror jag. Med större självinsikt blir fler handlingsalterantiv möjliga. Man kommer, så att säga, överskrida sina förutsättningar och bli mer fri gentemot sitt psykologiska och sociala arv. Men det är förstås en lång väg att gå.

Jag skriver nämligen en släktkrönika utifrån vad som finns bevarat i minnet. Den tar sin början tre generationer tillbaka på 1880-talet. Det rör sig inte om så mycket arbete, några intervju- och skrivarkvällar, men ger mängder av spännande perspektiv bakåt. Etnologen i mig vaknar också till liv. Det är intressant att se hur raden av stora samhällsomvandlingar återspeglas i de enskilda människoödena. Minsta detalj kan vara mycket talande och peka ut mot en hel tid, en hel värld.

För varje förfader/moder gör jag en levnadsteckning med viktiga milstolpar i deras liv, ett porträtt av deras personliga egenskaper och en lista över föremål som fortfarande finns i familjens ägo. Dessutom försöker jag samla in roliga och intressanta familjehistorier av lite mer kuriosakaraktär.

Jag hoppas att släktkrönikan kommer att bli en uppskattad gåva till mina barn en gång. Vi lever ju i en rotlös tid där det mesta flyter omkring. Släktkrönikan kanske få dem att bottna lite mer. De får något att ta avstamp från. Kansker lägger jag ut delar av släktkrönikan på internet. Det känsliga materialet kommer dock att stanna inom den närmaste familjen. Jag gillar tanken på att de döda kan uppstå, om inte i himlen, så i alla fall på webben. Och att deras avkomma kan tjena lite på dem om de vill.

söndag 8 juni 2008

Folkmusikens lov

Delar av familjen far norrut, till ljuset, barrskogen och de skira björkdungarna. Invid Klarälvens stilla flöde är det fest dygnet runt. Det spelas i var buske och dansas till långt efter gryningen. Ransäterstämman lockar tusentals till hembygdsgården. Här samlas alla generationer för att lyssna, spela, dansa och umgås. Här finns inga spår av ungdomsfixering och ålderssegregation som vi annars möter i samhället. Äldre spelmän är förebilder för de unga. En yngre spelman har skrivit en låt till sin faster när hon fyllde 80 år. Och på dansgolvet kan det vara 50 år i åldersskillnad. Kvinnor och män bjuder upp lika mycket. Dansen och att vara tillsammans är det centrala. Alla får vara med. Allt är så okomplicerat. Här finns inget av det vanliga spelet mellan könen, vilket inte utesluter att många ändå finner sin livskamrat på stämman.

Hoppas bara att fler nysvenskar hittar hit så att de också kan bidra med sin musik och sina traditioner. Det är i ju mötet mellan det inhemska och utländska som all folkmusik har sina rötter. Tänk till exempel på namnen på vanliga svenska danser såsom polska, schottis och engelska.

Vi har ett fantastiskt kulturarv av traditionell dans och musik i Sverige precis som i alla andra länder. I centrum står det omfångsrika bokverket Svenska låtar. Begeppet svensk folkmusik föddes under nationalismens dagar men är ingen relevant term. Ofta är folkmusiken mer lokalt än nationellt färgad. Dessutom känner den inga nationsgränser. I Tornedalen har musiken finska drag, i Skåne danska och i Västsverige norska och engelska.

Återväxten av nya spelmän och gruppkonstellationer är hög och medelåldern på stämman är runt 30 - 40 år. Och många nya musikaliska uttryck hörs på konserterna. Det bådar gott inför framtiden.

Vi tar med oss ljuset, värmen och den positiva atmosfären hem samt många starka upplevelser från dansgolvet och konsertlokalerna. Urkraften i folkmusiken har sköljt över oss. Vi har tankat på livgivande energi för ett bra tag framåt.

söndag 1 juni 2008

Marcel Proust öppnar våra ögon

Konstnärer har förmågan att öppna våra ögon för sådant som de flesta går förbi utan att ta någon notis om. Marcel Proust hade precis som många konstnärer en osedvanlig mottaglighet för olika aspekter av den synliga världen. En skildring av en vacker havtornsbuske kan sträcka sig över flera sidor i hans digra romanbygge På spaning efter en tid som flytt. Här sjunger Proust sparrisens lov i samma bok:

jag hade en speciell förkärlek för sparrisen som såg ut som om den doppats i ultramarin och rosa och vars knoppar, fint målade i små stänk av lila och azurblått, genom regnbågsstrimmor av överjordisk kulör småningom övergick i foten, som dock ännu var jordig nedtill. Jag tyckte att dess eteriska färgskiftningar röjde närvaron av ett slags ljuva varelser som roat sig med att förvandla sig till grönsaker och som tvärsigenom sin förklädnad av fast, ätbart kött lär sitt verkliga väsen komma fram i ett valörspel av morgonrodnad, regnbåge och blekblå skymning; och detta deras utsökta väsen kom mig till mötes hela natten sedan jag ätit sparris, ty i sina poetiska och grovkorninga lekar erinrande om Shakespears sagospel roade de sig med att förvandla mitt nattkärl till en skål doftande parfym.