Mitt på dagen under varma sommarhögtryck uppstår ofta ett underligt fenomen. Många naturskildrare, bl a Gunnar Brusewitz, har erfarit hemlighetsfulla stunder då solen står högst på himlen. Allt liv tycks stanna av och hålla andan. Det råder en kuslig stillhet.
I dessa motoriseringens tider blir det dock allt svårare att uppleva middagstimmens tystnad. På mina vandringar i landets mer avlägsna delar kan jag fortfarande förnimma denna gåtfulla timme.
Om jag råkar somna vid den här tiden vaknar jag inte sällan upp i vemod över alltings förgänglighet och min egen litenhet i tid och rum. Jag vaknar med ett rop ur oändligheten, som författaren Sverre Holmsen skriver. Detta sker aldrig när jag vaknar vid andra tidpunkter på dygnet.
I dessa motoriseringens tider blir det dock allt svårare att uppleva middagstimmens tystnad. På mina vandringar i landets mer avlägsna delar kan jag fortfarande förnimma denna gåtfulla timme.
Om jag råkar somna vid den här tiden vaknar jag inte sällan upp i vemod över alltings förgänglighet och min egen litenhet i tid och rum. Jag vaknar med ett rop ur oändligheten, som författaren Sverre Holmsen skriver. Detta sker aldrig när jag vaknar vid andra tidpunkter på dygnet.
Kommentarer
jag hittade hit via en bloggsökning på Montaigne... Läser din blogg och hittar mycket både väl tänkt och väl skrivet. Och "Den gåtfulla timmen" får mig att minnas flera tillfällen då jag upplevt just denna gåtfullhet hos världen. De som man tror mest privata erfarenheterna är inte alltid så unika.
Jag kommer också att tänka på Walter Ljungquists novell "En dörr står på glänt", som jag läser om varje sommar. Där finns samma gåtfullhet skildrad.