onsdag 7 mars 2018

Existentiell svindel


Ibland rycks grunden för vår existens undan när någon dör eller när vi hamnar i en livskris. Det kan också handla om ett positivt ögonblick som när ett barn föds. Då kan man gripas av ett slags existentiell svindel. Mina tankar går till några rader av Lena Katarina Swanberg:

Vi kommer alla att ha varit med om ögonblick när tiden stått stilla. Ända fram till dess att de ögonblicken inträffar, är tiden fast mark. Bara när tiden faktiskt stannar, uppstår den hotfulla insikten om att i svalget mellan svävar vi outgrundligen, mellan det kända och okända, mellan liv och död, på väg  mot en gissning. I det ögonblicket är vi alla mystiker. Det är då vi vänder blicken inåt för att hitta någon eller något att förbanna, fråga, be till, längta  efter eller tacka.



torsdag 28 september 2017

Vandringens inre och yttre dimensioner


För många handlar vandring inte bara om en yttre fysisk förflyttning utan lika mycket om en inre psykisk förflyttning, vilka påverkar varandra i ett dialektiskt samspel. Landskapet inverkar på det själsliga tillståndet och det själsliga tillståndet påverkar hur vi uppfattar landskapet så det ibland är svårt att finna ut vad det ena börjar och det andra slutar. 

Lama Anagarika Govinda skildrar detta förhållande med betoning på den inre dimensionen i boken De vita molnens väg - ett buddhistisk pilgrims upplevelser i Tibet:

En pilgrimsresa skiljer sig från en resa framförallt därigenom, att den inte är bunden till en i förväg fastställd plan eller ställs mot ett i förväg bestämt mål, utan bär sin mening i sig själv i det att det följer en ”hjärtans trängtan”, som kommer till uttryck på två plan: det själsliga och fysiska. Det är en rörelse inte bara i det yttre, utan också i det inre rummet, en rörelse, vars spontanitet ligger i allt levandes väsen och som alltid tar sin utgångspunkt i det inre. 

Pilgrimsfärden i det yttre rummet blir således en spegelbild av en inre rörelses eller utveckling mot ett ännu okänt avlägset mål, som emellertid finns nedlagd som ett frö redan i denna rörelse. Ut detta spirar beredvilligheten att överskrida det kändas och förtrognas horisonter, villigheten att acceptera människor och miljöer som delar av vår bestämmelse och tron på det meningsfulla i allt skeende, som står i samklang med vår egen tillvaros djup och ett större livs helhet.

Så som ett vitt sommarmoln svävar fritt i samklang med himmel och jord och drar från horisont till horisont med vindarna, så överlämnar sig pilgrimen åt det större livets ström, det liv som stiger upp ut djupet av hans väsen och för honom över avlägsna horisonter till mål, som ännu är fördolda för honom men som hela tiden existerar.



söndag 3 september 2017

Barfotagång


För mig är barfotagång oerhört välgörande. Jag går försiktigt på skilda underlag: gräs, sand, lingonris, tallkottar, mjuka mosskuddar och varma lavaklädda klippor. Jag försöker lägga märke till skillnader mellan hårt och mjukt, kallt och varmt, torrt och vått samt alla andra nyansskillnader mellan underlagen. Det är en angenäm upplevelse, en lisa för kropp och själ, en pågående fotzonterapeutisk behandling. Fotsulorna är likt handflatorna mycket känslig för olika slags beröring, men dåligt tränade i vår sko- och strumpförsedda kultur. Nu får jag äntligen direktkontakt med naturen, med Moder Jord, utan några förmedlande länkar. Ett slumrande sinne, ett känslospröt ut i världen, har återupptäckts som aktiverar mitt ekologiska undermedvetna. 

Det skulle inte förvåna mig om man inom en snar framtid kan erhålla barfotapromenader på läkarrecept.